kyrkogården, eller på de dödas grafvar. Intränger någon på kyrkogården nattetid, så tros kyrkogrimmen vara tillhands att jaga honom derifrån, och kan då väl hända, att våldsverkaren blir kastad hufvudstupa öfver kyrkogårds-muren. Två bonda-grebbor dyflade en gång om hvilkendera som var raskast, och den ena utlofvade, att hon skulle gå om natten till kyrkan och titta in genom nyckelborran (ɔ: nyckelhålet). Ja, hon gjorde som hon hade sagt; men när hon vände om och kom i kyrko-luckan, upphanns hon af kyrkogrimmen, som slog låret af henne. När i fordna tider någon mandråpare icke kunde få ro, för den som han dräpit, utan qvaldes af honom både natt och dag, så gafs det ingen annan bot, än att nattetid gå till den dödes graf och bedja om tillgift. Men då var alltid kyrkogrimmen tillreds, och sökte mota dråparen eller få honom att se sig tillbaka. Såg dråparen sig om, så hade kyrkogrimmen makt att förderfva eller öda honom.
Kyrkogrimmen visar sig för presten. När presten jordfäster lik, kastar han derföre alltid sina ögon uppåt kyrkan; der sitter eller ligger då kyrkogrimmen, osynlig för alla andra, uppå skunken eller kyrkovinden, och presten kan af hans åtfärd se om den döde är salig eller icke. Men på julnatten visar kyrkogrimmen sig äfven för dem som gå årsgång, såsom alla hemlighetsfulla väsen på denna heliga natt äro synliga. Folksägnen minnes ock noga hans skepnad på olika ställen. Vid Lekeryd kyrka är han således en tupp; vid Aringsås ett svin; vid Härlöf en tjur; vid gamla Wislanda en hvit kalf, men vid nya kyrkan en trehornad bock; vid Urshult
