en svart bagge; vid Jät en get; vid Kalfsvik en kalf; vid Skatalöfs gamla kyrka en skata; vid Härlunda en grå bagge med stora horn; vid Vestra Thorsås en svartbrokig tjur, o. s. v.
Än i dag är det en gängse folktro, att om, vid kyrko-bygge, man underlåter den gamla seden att å tomten nedgräfva ett lefvande djur, så måste den första menniska, som der jordas, sedan göra tjenst såsom kyrkogrim. Äfven tror man, att det första barn, som döpes i den nya kyrkan, i sådant fall blir vanskapligt. Detta är då orsaken, hvarföre en ännu lefvande man, som var den förste som döptes i Wierstad nya kyrka, blifvit vanför och knuten i vexten.
§ 88. Samma mythiska åskådningssätt, hvarmed menniskan först uppfattade den yttre lefvande naturen, gjorde sig äfven gällande i uppfattningen af hennes eget väsen. Äfven menniskoväsenet var således ifrån början ett mythiskt naturväsen. Detta väsen lefde i tidens morgon ett högre lif och skådade med siare-blick omkring sig i naturen och i lifvet. En gammal Wärendssägen vet således förtälja, att menniskan då ännu visste huru länge hennes lifstid skulle räcka. Gick så en man och gärde; men nyttjade till gärdesgården bara ale-stafver och björke-hank. Han sade dervid för sig sjelf:
»Ale-stafver och björke-hank
vara året långt»
Så kom Gud gåendes och såg på hans arbete. »Du har dåligt virke» sade Gud. Mannen svarade: »jag skall icke lefva mer än ett år; jag behöfver ej bättre.» Då sade Gud: »ja, så skall menniskan icke veta sin tid heller.» Sedan dess förlorade menniskan sin
