förmåga att se in i framtiden, och makten att se i syne är allt sedan inskränkt till vissa begåfvade individer eller bestämd genom tydorna af de heliga sol-tiderna (jfr. § 75).
§ 89. Fattad såsom ett mythiskt väsen, var hos menniskan, såsom hos andra mythiska naturväsen, kroppen blott en tillfällig yttre uppenbarelse-form. Hennes hamn eller yttre skepnad var således föränderlig, och underkastad inverkan af andra med menniskan likartade, men henne i kraft öfverlägsna väsen. Dessa väsen kunde vara goda eller onda. Voro de goda väsen eller Gudar, så var den förändring, som de vållade i menniskans hamn eller yttre skepnad, oftast ett straff för någon hennes förseelse eller onda sinnes-art. En sådan förändring fick då namn af Förvandling.
Den wärendska folksägnen bevarar ännu åtskilliga hågkomster af sådana i tidens början skedda förvandlingar. Grund-åskådningen i hela denna folktro är rent mythisk och går tillbaka i den äldsta tid. Men sägnens yttre form har i tidernas längd förändrat sig, och hedna-gudarne uppträda i en ny gestalt, lånad från medeltiden, såsom Vår Herre och Sankte Pehr, eller Jungfru Maria. Vi meddela några hithörande förvandlings-sägner ifrån Wärend, till jemförelse med de gamla folkens metamorphoser.
Jungfru Maria hade en tjufagtig kammartärna. Så stal tärnan ett rödt silke-nystan och en sax ur jungfru Marie sykorg; men nystanet gömde hon i barmen, och när jungfrun frågade henne till, så nekade hon. Då slog jungfru Maria till henne, och med detsamma förvandlades tärnan till en Svala.
