Men svalan bär ännu det stulna silkenystanet framman på bröstet, och saxen bär hon i stjerten, och hon är förbannad, så att hon aldrig kommer på grön qvist. Och när hon så flyger emellan himmel och jord, sjunger hon:
Jungfru Maria skyllde mig, att jag
stal en sax och ett silke-nysta.
Jag svor om Gud, jag tog’et inte;
jag tog’et väl ilell (ɔ: likväl),
jag tog’et väl ile—ll.
Efter en annan uppteckning sjunger svalan:
Jag var jungfru Marie nyckelpiga.
Jag stal ett nystan och en sax.
Gud lönte mig det visserliga. —
När Vår Herre och Sankte Pehr vandrade här i verlden, kommo de en gång till en gård. Bonden var hemma; men ingen qvinna fanns i huset. Så frågade Vår Herre, hvar han hade sin hustru. Bonden svarade tvärt, att »hon gick ut»; men det var allt osanning, för han hade sjelf tagit lifvet af sin hustru och gömt henne under en höstack. När så Vår Herre såg hans onda sinne, förvandlade han bonden till en Gök. Och göken behåller ännu sitt mordiska väsen; ty när han varit gök, förvandlar han sig till en sparfhök, och den första fogel, som han då tager, är den lilla ärlan, som var hans fostermor och födde upp honom. Äfven säges det, att om någon härmar göken, blir han så vred, att han spyr ut sjelfva hjerteblodet, och deraf blir det röda fläckar på blad och blommor. Men hvar göken far omkring, ropar han ideligen sitt »gick ut, gick ut!» och det räcker ända till slättern. Men när han
