får se den första hösåten, tystnar han; för, kan tro, han är rädd det skall röjas, att han tog lifvet af sin egen hustru. —
När Vår Herre var ett litet barn och gick på jorden, kom han en gång till en käring, som skulle till att baka. Så bad hon honom gå ut och klyfva litet bakeved, så ville hon ge honom en bake-kaka. Och det gjorde han.
När han så kom in med veden, tände käringen upp eld i ugnen och bakade; men till bake-kakan, som hon lofvat bort, tog hon så för litet ämne. Men när brödet var bakadt, hade den lilla kakan blifvit lika stor som de andra. Då tog käringen ett nytt ämne, som var ännu mindre; men allt gick det på samma sätt. Till sist blef hon arg och utbrast: »du har inte gjort skäl för så stor en kaka; du skall få din kaka en annan gång»
Som nu Vår Herre såg hennes onda sinne, vredgades han och sade till käringen: »jag har klufvit din ved, såsom du bad mig, och du gaf mig inte så mycket som den lilla bake-kakan, du lofvade mig. Nu skall du sjelf få fara och klyfva ved, och det så länge som verlden står.” Dermed förvandlade han henne till en Vipa. Men vipan far emellan himmel och jord så länge verlden står, och hvar hon far, ropar hon aldrig annat än »klyf ved! klyf ved!»
Samma sägen går äfven om Spillkråkan. Hon var en käring och Vår Herre slog henne i hufvudet med grisslan. Grisslan blef så till en fogelnäbb. Men när käringen for ut genom skorstens-pipan, blef hon sotig; derföre är spillkråkan svart till färgen.
