föreställningssätt, på de onda qvinnor, som ännu länge öfvade hedendomens magiska bruk, och hvilka, efter trollen, än i denna dag få namn af Trollbackor eller Trollkonor.
Vi hafva således redan i det föregående (§ 4) anfört, hurusom trollen, enligt den äldre folktron, fara osynliga genom luften, och huru trollqvinnan färdas ute i horfvindan eller väderhvirfveln, för att i förklädet uppfånga det korn, som bonden sår ut på sin åker. Äfven kunna trollen skifta sin hamn och antaga hvad skepnad de vilja. Medeltids-hexorna fara på samma sätt genom luften, ridande på grindar och ugns-redskap, i trolls hamn, med hängande hår och upplöst gördel (§ 26). Men föreställningen om onda qvinnors förmåga att skifta sin hamn lefver, såsom allmän folktro, äfven i en senare tid. Domstols-handlingar från 1600-talet ådagalägga till fyllest, hurusom de yngre trollbackorna trodde sig sjelfva ega makt att skifta hamn och fara osynliga i vinden. Vid tinget med Konga härad d. 3 Aug. 1618 bekände den förr omtalade wärendska trollbackan Ingeborg Boges dotter i Högnalöf, »att hon en gång hafver varit i Blåkullan, och att Elin Esbjörns i Uråsa fick henne ett betsel och bad henne taga en kalf och lägga betslet i hans mun, och kalfven skulle straxt fara öfver skog och mark, berg och vatten, hvilket ock så skedde. Och när hon kom i Blåkullan, bekänner hon, att der hölls gästabud.» Före sin bortfärd hade hon jemväl blåst sin serk full af väder, och gjorde deraf en hamn, som hon lade hos mannen. I andra troll-ransakningar återfinna vi samma drag, ehuru under mer och
