tecken, att han, som eger skuggan, skall dö inom året. Ett liknande föreställningssätt lefver, som bekant, hos folket i skottska högländerna. Wärendsfolket tror ock, att en menniska kan bli så syndig, att hon mister sin skugge. Om mycket syndiga menniskor heter det derföre, att de icke ha någon skugge, »emedan de ha så många synder, att de icke äro värda att hafva någon ande». Sådana, enligt folktron skugglösa, menniskor omtalas alltid med uttryck af den yttersta fasa.
Utvecklad till full personlighet, uppträder mennisko-själen i wärendska folktron såsom menniskans Vård. Vården är ett personligt väsen, en ande, som följer menniskan hvart hon går, och stundom uppenbarar sig, antingen som ett lyse (ɔ: litet ljus) eller såsom menniskans hamn eller skenbild. Vårdens närvaro kan till och med förnimmas, icke blott af andra, utan ock af menniskan sjelf, då hon vandrar ensam ute nattetid. Man nyttjar härom talesättet: »det följer honom», »han har lyse med sig», »han har vård med sig».
Huru innerlig förbindelsen än är emellan menniskan och hennes vård, kan denne likväl, ännu medan menniskan lefver, aflägsna sig ifrån henne, ehuru blott för vissa tillfällen. Vården följer härvid antingen sin egen drift, eller lyder han makten af en bjudande mensklig vilja, vare sig menniskans egen eller någon annans. Wärendska folktron antager således, att menniskan kan binda sin vård och sålunda skilja sig vid honom. Detta sker på samma sätt, som när man binder Necken (§ 65), puken, eller någon annan naturvätte. Således, om
