enligt folktron, såsom en svart korp (Odens fogel), eller som en svart höna (jfr. Skåkhönan i det följande), eller i liknelse af en svart hund (jfr. § 52), eller af två svarta hundar med brinnande ögon (Odens hundar), eller af en trollhare, af ett rytande svin, eller af något annat hemlighetsfullt djur. I den yngre medeltidens folktro, såsom i dess kyrkomålningar, blir han slutligen till en ond ängel, d. v. s. en puke, en svart pyssling, en svart smådjefvul, tills han omsider identifieras med den lede fienden, Fanen eller djefvulen sjelf, som, enligt allmänt gängse folkuttryck, rider, anfäktar, regerar, annammar och besitter den af sina onda lidelser beherskade menniskan.
Af de olika föreställningssätt, som vi här omtalat, återfinnas ännu spår i den lefvande folktron och folksägnen. Således förtäljer en gammal Wärends-sägen, att det förr i verlden var en fru, som var så syndig, att hon brukade spinna på lördagsqvällen (jfr. § 43 o. fl. st.). När hon så skulle till att dö, syntes der om natten först såsom en svart höna, som satte sig till spinnrocken, och sedan kom der ett litet klart ljus, som dref bort den svarta hönan. Ljuset var den gode ängelen, som dref bort den onde. — Presten i Wierstad, Herr Nils, brukade, när han begrof lik, alltid se uppåt kyrkospiran. Der satt då själen efter den döde, och när mullskoflarne fallit, flög antingen en hvit dufva emot himmelen, eller flög en svart korp mot den mörka skogen. — När gamle Nils på Hallen, alltid vild och drucken, var i antåg, visade sig gerna före honom två svarta
