således en osynlig kamp, i hvilken det starkare väsenet, eller det som får öfvertaget, genom sina tydor verkar på det svagare väsenets helsa, mod eller lycka. Det hörde då till forntida belefvenhet, att ytterst noga undvika allt, som kunde taga form af en sammanstötning emellan menniskors tydor, eller annars gifva orsak till något slags osynlig inverkan af ett menniskoväsen på det andra. Sjelfva den gamla helsningsformeln »väl mött!» uttrycker just denna tanke.
Ibland wärendska folkseder och höflighetsbruk, som utgått ifrån detta föreställningssätt, torde här böra anmärkas följande:
En hafvande qvinna må icke bära barn till dopet; ty då vantrifves endera barnet, hennes eget eller det främmande.
Man och hustru eller fästeman och fästemö må icke stå fadder tillika; ty då blir deras äktenskap olyckligt.
Skola flera barn döpas på en gång, så må klockaren alltid ömsa dopvatten för hvarje barn. Döpes flicka i samma vatten med en gosse, så blir hon framdeles karlavulen och skäggig om hakan.
Uppkallas ett barn efter någon som ännu lefver, så skall endera, som bär samma namn, vantrifvas och dö.
Mötas två personer i en dörr, så att den ene vill in, när den andre vill ut, må dörren först stängas emellan dem; annars skola de på samma sätt mötas i himmelriket, så att när den ene går in, går den andre ut.
