genom deras onda tydor, äfven till andra. Ser en olycklig menniska på, när man mäskar till brygd, så tror man att det skall misslyckas. — Till samma idé-krets hörer ock den i Wärend ännu allmänna fruktan för ondt möte. Vanföra och lytta menniskor, eller sådana som på något sätt blifvit märkta af naturen, tros nemligen ha onda tydor, och betraktas derföre af folket med en viss skygghet. Äfven gäller detta om gamla qvinnor eller käringar, hvilka, ända ifrån de hedniska trollbackornas tid, varit af folket sedda med misstroende. Käring-möte, likasom att möta en vanför menniska eller en prest, hålles derföre i Wärend ännu för ondt möte, vare sig, att man begynner en resa eller går på jagt. Om den som får sådant möte heter det, att han är illa utkommen, och han väntar sig då någon ohell på resan eller ringa lycka på sin jagt för den gången.
Till oskära menniskor räknas, enligt ett uråldrigt hedniskt föreställningssätt, s. k. Tvädäggingar, eller menniskor, hvilka såsom barn fått åter fatta modrens bröst, sedan de en gång blifvit afvänjda. Sådana tvädäggingar ha onda tydor, med hvilka de inverka menligt på andra väsen. De omtalas derföre af folket med den högsta afsky.
Lönda-horor, eller qvinnor som fallit, utan att sådant blifvit yppadt, hållas för mycket oskära. Är bruden icke mö, när hon viges, så visar sig kronan och hela skruden glåmig och dunkel; deremot om hon är ren mö, visar sig kronan och brudskruden klar och glänsande. Af löndahoror och af andra horor kommer ock mångfaldig förgerning. Vet bruden sig ej vara mö, får icke hjessan vara bar i
