trollbackan i gården, så kastas alltid vid utgåendet efter henne ett brinnande eldkol. Af samma skäl har det ock varit gammalt svenskt rätts-bruk, att trollbackor skulle brinna å bål, likasom sjelfspillingar, missfoster och andra orena väsen, af hvilka förgerning kunde komma öfver landet.
§ 97. På det utvecklings-stadium, der menniskan ledes af en utom hennes väsen ställd personlig följes-ande eller Vård, blifva hennes tydor, eller den kraft hvarmed hon verkar på andra väsen, af denna Vård beroende. Att med Vårdens biträde egna sig åt något, heter derföre att vårda, vårda sig om; att låta sig af Vården ledas till något, heter att vårda sig till, och om allt, som icke tager Vårdens biträde i anspråk, nyttjar Wärendsbon uttrycket »det vårdas inte», d. v. s. det har inga tydor med sig. Om allt som sker ovårdigt, vårdslöst, eller utan biträde af menniskans Vård, tror man sig på förhand veta, att det icke har några goda tydor, d. v. s. ingen lycka eller framgång i följe.
I mån som menniskan på detta sätt långsamt höjer sig till en uppfattning, der hon slutligen framträder såsom ett sig sjelf bestämmande personligt väsen, blifva hennes tydor allt mera beroende af hennes egen själs-stämning. Denna själs-stämning antager då form af en dunkel känsla, som småningom utvecklar sig till positiv vilja och eger såsom sådan sin högsta kraft. Folktron antager således, att menniskans sinnes-art, själs-stämning och vilja har starka tydor, eller stor makt öfver andra väsen, och vi finna ännu lemningar af denna tro i de föreställningssätt
