från vidt skilda tider, som ännu lefva hos Wärendsfolket.
I afseende på menniskans förhållande till djuren är det således en allmän folktro, att rofdjur och alla slags skadedjur icke må hatas, emedan de redan deraf eggas till vrede och hämnd emot menniskan. Hatas katten, så går det illa i ladugården. Paddor må icke hatas, ty då dia de bondens kor. Ormar må icke hatas, utan lemnas i fred, så göra de icke heller någon skada. Skator må icke hatas; ty då följer deraf olycka. Visslan må icke hatas; ty då biter hon ihel kon eller oxen. Hvad beträffar husdjuren, så beror deras trefnad förnämligast af den välvilja menniskan för dem hyser. Wärendsbon visar derföre sina husdjur den största vänlighet och låter dem, efter gammal sed, få sin del i husets högtider. På jul-afton skulle förr alltid bandhunden lösas, ren hafre gifvas åt hästarne, och den andra boskapen få bättre foder än vanligt. Efter gammal sed måtte då äfven en kärfve otröskad halm utsättas åt sparfvarne vid gården. När bruden tager brudskorna på sig, må hon straxt gå i fähuset och mjölka en ko, så får hon alltid godt om mjölk. När brudfärden kommer hem ifrån kyrkan, må brud och brudgumme straxt gå i fähus och stall, så komma boskap och hästar att väl trifvas för dem. Äfven tror man, att om någon ser med ömkan på ett djur, som slagtas, så får det svårt vid att dö. Är någon afundsjuk på en annan för hans kreatur, så vantrifvas de. Brukar någon en annans tjur eller fargalt, utan husbondens goda minne, så skall tjuren sedan icke duga mer. Likaledes vantrifves hästen, om någon
