hennes förgerning. Häraf det i våra äldre folkseder öfverallt återkommande bruket, att blodigt hämnas hvarje liden förolämpning.
Genom ordets makt kan menniskan till och med kufva naturvättarne och onda andar, och vi ha i det föregående (§ 65) anfört de vit-ord, med hvilka man i Wärend ännu tror sig kunna vita bort Necken, vid lögning i öppna sjön.
Men tydorna af det högt utsagda ordet kunna icke blott vara goda, utan äfven onda. Föreställningen om ordets tydor ingår således väsendtligen i den gamla folktron om förgerning och trolldom. Onda menniskor tros ännu, genom ord, kunna vita bölder uppå andra. Trollbackor kunna likaledes, genom ord, vita på någon annan, vare sig man eller qvinna, sina barnsängsvärkar. När trollbackan Ingeborg Bogesdotter, år 1618, inför Konga härads ting bekände, huru hon lade en hamn i sängen vid mannens sida, anmärkes uttryckligen i protokollet, att »hvad ord eller annat hon dertill brukade, kunde man uti all allmännelighet icke mycket efterfråga». För att taga nyttan af sina grannqvinnors kor, lagade hon så, att hon i dymmelveckan fick mjölk, som hon då gaf åt sina egna kor; »men hvad ord hon dertill brukade, ville hon icke bekänna». Äfven bekände hon sig hafva gjort Bjergaharar eller Mjölkharar af sticke-stubbar, som voro brända i båda ändar, hvarvid protokollet uttryckligen anmärker: »måste frågas hvad ord hon dertill brukar.» Enligt ännu gängse folktro, göra trollbackorna i dymmelveckan sina mjölkharar, af sticke-stubbar, som äro brända i
