båda ändar, och hvilka de kasta på golfvet med de orden:
»på jorden skall du för mig springa;
i helvete skall jag för dig brinna.»
Äfven är det wärendsk folktro, att när påska-käringarne vilja rida till Blåkulla, smörja de, ur sitt smörjehorn, kalfven, grisslan eller ugns-rakan, med de orden:
»rätt upp och ned,
och ända till Blåkulla!»
Slutligen är ock ordet, när det uttalas såsom bön, mäktigt att blidka förtörnade naturvättar, och att från himlen nedkalla helsa, lycka och håg, till menniskans skydd emot alla onda väsen.
§ 99. Ur hela den natur-åskådning, som vi här utvecklat, uppstod redan tidigt föreställningen om vissa mennisko-väsen, såsom renare och med bättre tydor än andra. Dessa menniskor betraktades då sjelfva af folket, såsom ett slags högre, nära nog mythiska väsen. Genom renheten af sin natur troddes de besitta en klarsyn, hvarigenom hela den mythiska naturverlden och all naturvättarnes dolda verksamhet låg för dem öppen. Genom den välgörande makten af sina tydor kunde de bota på all förgerning af onda väsen. De troddes således hos sig förena det högsta mått af visdom och af andelig kraft, och voro på en gång folkets siare eller Spåmän, och Läkare. Såsom sådana omtalas de af ålder i Wärend, under namn af Kloka, och deras högre vetande får i Wärendsmålet namn af Klokskap.
Tron på kloka är i Wärend urgammal, och medan den kloke, enligt en mening, som vi redan (§ 36)
