återfinnes äfven i lokal-sägnen. För öfrigt voro jättarne råa hedningar. Sägnen förvarar ännu minnet om deras samfärd med Oden och Thor, af hvilka den förre jagar berga-käringen (dock oftare skogsnufvan) med sina hundar, och den sednare tänder eld på jättens fähus och dräper honom sjelf. När de första christna kyrkorna skulle byggas, läto jättarne stundom intala sig att biträda vid arbetet; men blefvo här, såsom alltid, af någon listig munk bedragna på den utfästa lönen. Oftare förekommer då, att när kyrkan begynte resa sig ned i dalen, stod jätten eller jättesan ofvanföre på berget och sökte slå ned henne med en kastad eller slungad sten. När sedan kyrkoklockan lät höra sig, kunde jätten icke lida ljudet af »den stora skällekon», utan drog bort öfver bergen till andra nejder.
Jättarne offrade till sina gudar på stenkummel och stenrösen, hvilka efter dem i Wärend få namn af Jätta-rör. Sina döda brände de å bål och begrofvo antingen i stenrör, hvilka då i landets mål få namn af Jättagrafvar, Jättakistor, eller inom stensättningar af olika form, om hvilka, — såsom vid Ingelstad — bönderna ännu på Rudbecks tid visste säga: »att i dessa ringar voro stora Jättar begrafna och detta var deras lägerställe och ätteplatser.» Till minne af berömda män uppreste de höga och stora stenar, hvilka i Wärend fordom och ännu kallas Jättastenar. På flathallar och andra ställen i bergen visar man ännu s. k. Jätta-spår, och ett slags runda, af vattnet utsvarfvade hålor få namn af Jätta-grytor eller Jätta-brunnar. Äfven en gammal Wärends-ätt bar ännu i början af 1600-talet namnet Jätte; ovisst, om på grund af härkomst eller af annan anledning.
