utbrister i skratt som höres, så mycket blir munnen sned alla dagar derefter.»
»När de hafva gått således i sju år och hållit sig tillbörligen, kommer, sjunde året, på sista dagen de det året gå, en man ridandes, ur hvilkens hals går bara elds-låga, och har denne mannen en runkafle i munnen. Om nu den som går årsgången är så snäll och dristig, att han kan springa till och taga kaflen ur munnen på den andre, så blifver han, förmedelst denna kaflens bärande hos sig, som berättas, ganska klok, så att han kan veta allt hvad man frågar honom efter, ja, han skall kunna se nio alnar neder i jorden; med mera som härom berättas.»
»Att få hvarf-hatt (ɔ: dverghatt) måste de gå än tvänne år, så att summan blifver nio, och komma om aftonen på kyrkogården. Så finna de före sig många små gossar, som kallas hverfvar (ɔ: dvergar), alla med hattar på hufvudet, som med hvarandra leka och oräkneliga roliga ape-spel för sig hafva, förmenandes dermed, att komma desse gångare till att le, hvilket, om han gör, så är all hans gång om intet för de nio åren och måste han gå nio år på nytt igen, om han vill ha hatten. Uträtta de intet genom löje och spel, så söka de med förskräckliga och fasliga syner att jaga honom bort. Men der allt slikt dem misslyckas, förmå de intet gå ifrån honom, med mindre en af dem måste släppa sin hatt i sticket, fast de under tiden brottas med honom, sägandes: »du får inte hatten, med mindre du kan taga’n af med gevalt eller gesvindighet;» dock vid ottemål släpper endera den godvilligt.»
