som den sjuka menniskan burit, hvaraf hon kunde sluta om passionens orsak och dess cur.»
§ 102. Sedan den kloke på detta hemlighetsfulla sätt trädt i gemenskap med den sjuke, och, genom sin inre klarsyn, fattat af hvad slags naturväsen förgerningen kom, så var botemedlet i och med detsamma redan på förhand gifvet. Vid all förgerning följde man nemligen, så vidt ske kunde, den enkla grundsatsen, att man alltid må taga boten, der man tagit soten.
Härrörde således förgerningen ifrån någon mäktig naturvätte, som menniskan råkat för, eller eljest oroat och förtörnat, så fick den sjuke, hågvände, nedsatte, eller på annat sätt förgjorde, säkrast bot genom att på tre thorsdagsqvällar offra och bedja för sig. Linné anmärker ock om kloka qvinnan i Mjärhult, att »curen var helt serskild ifrån medicinska faculteten: ty, såsom orsaken var ej materiel, så borde ej heller medicamenterna vara materiela, ex. gr. patienten skulle gå ut tre morgnar tigande och fastande, eller tre thorsdags-qvällar, mest norr ut, eller till någon ström som går åt norr, eller till något träd eller rör, bedja om ursäkt eller offra någon mjölk eller dylikt.»
Vi hafva om dessa uråldriga offerbruk yttrat oss flerestädes i det föregående (§§ 36, 39, 64, 66, 67, 68, 70, 81). Men, utom genom bön och offer, kunde man äfven på flera andra sätt taga bot af de naturväsen, som vållat någon sot eller annan förgerning. Enligt wärendsk folktro botas således förgerning af vattnet (d. v. s. af Vatten-elfvorna), genom att gå ansyls tre
