att man stöper öfver den sjuke med tre eldglöder, hvilka, genom hålet på en afvig vänd kaka, fällas i en vattenskål; en eldglöd öfver den sjukes hufvud, en öfver hans midja och den tredje öfver hans fötter. Der som glöden hväser hårdast, har man då fått bästa taget på gasten. Eller, genom att stöpa öfver den sjuke med smält bly i en vattenskål. Är den sjuke gastakryst, blir då blyet såsom en hufvudskalle. Eller, skall den sjuke sätta sig i spiseln, och spotta tre gånger uppåt pipan. Eller slutligen, må han röka sig med svafvel och krut, o. s. v.
Bot med heliga örter och med heliga träd. — För att bota Skerfvan, låter man med stång uppbryta en pion-buske. Fatta sedan, oseendes och med handskad hand, en liten äggformig rot, som hänger lös under busken. Lägg roten i en pung, som bindes på barnets hals, och bränn upp pungen med roten, efter nio dygn. — Tandvärk sättes bort, om man klyfver en ehn eller ett bärande träd, tager ut en sticka af kärnen, och rifver dermed tandköttet tills blod kommer ut. Sätt så in stickan, såsom hon var, knyt om trädet med en tråd, och gack utan att se dig om, o. s. v.
Många andra heliga medel äro kända i folktron och användas på olika sätt till bot. De förnämsta äro från en äldre tid: Gobonda-stenar (§ 54), hästens hof, och qvickhorn, eller horn som blifvit stångadt af, utan att ha fått vidröra marken. Äfven bröd, jula-ljuset, jul-öl eller Ängel-öl, hvättje-sten, stål, svafvel, messe-vin, kyrka-nyckeln, krut, o. s. v. äro i högt anseende och nyttjas ofta till bot. Det förnämsta af dem alla är dock menniskans spott, som hålles för
