hon varit efterskickad till gården Horjanäs, för att signa mjölk och boskap, hvarvid hon då tillika öfvade lefjeri, som vållade förgerning och död på Peder i Holevik och Karin i Horjanäs. — Gaslander, i sitt ofta anförda arbete om folksederna i Westbo (tryckt år 1774), omtalar äfven Signelskor. Hans ord äro dessa:
»Signeri har brukats vid alla tillfällen, der någon sjukdom sig infunnit, och har allmogens bästa läkarekonst mest varit med vidskepelse uppblandad, så väl för menniskor som kreaturen, hvilket dock till större delen är aflagdt; men spörjes dock ganska hemligen och i löndom af gamla gummor brukas, som hålla denna sin förmenta konst så hemlig, att ingen får den lära, förr än de bli så orkelösa, att de ej förmå den utöfva, då de, likasom i testamente öfverlemna den på den dottern, som de mest tycka om, och tro vara tystmån, eller ock på en annan god vän. De tro, att om de lära någon, skall denna deras konst förlora all sin kraft hos dem sjelfva, och om de lära mer än en, skall ej mer än den som först lärer, hafva nyttan af konsten, hvaraf kommer, att många slika olyckliga konster dö ut och blifva allt mer och mer sällsynta. På sådant sätt skola dessa kunna, icke allenast när-, utan ock frånvarande, stämma blod, stilla tand- och annan häftig värk af benbrott och sendrag, bota bölder, halsfall och annan hals-sjuka, onda bettet (Poronychia), ögonsjuka, och jag vet ej hvad för krämpor på menniskor och kreatur: tillaga smörja för skabb, frost i händer och fötter, fördrifva kålmaskar, rotmaskar på säd och
