Förhållandet emellan de gamla Jättarne eller Kämparne och »folket» eller de nya invandrarne var icke alltid fiendtligt; någon gång omtalas äfven en fredlig beröring. Vi hafva redan talat om jätta-käringen i berget lilla Eg, som höll fäherde gemensamt med sina grannar i byn. På byamarken vid Valsjö by i Färs härad fanns år 1625 en eke-lund, som kallades Thules lund, och om hvilken det sades, att han blifvit sådd af en man vid namn Thule, som stått i kärleks-förbindelse med en berga-qvinna eller berga-fru, men ej kunde blifva henne fri, förrän han sått en säd som aldrig skulle höstas. Förbindelser emellan de olika stammarne bringade således äfven här ingen lycka med sig.
I afseende på Jättarnes eller Kämparnes seder upplysa sägnerna, att jätta-käringen i berget lilla Eg i Fielkinge »låtit döpa sina barn i tvänne ihåliga stenar som finnas på berget, och äro nämnde stenar invändigt glatta och urholkade såsom en dopfunt». Således förmodligen tvänne jätta-grytor eller jätta-brunnar. I byn Stora Slogerups vestra vang i Skytts härad visades en sten, »på hvilken Kämpar i gamla dagar haft deras klot-bana (»klode-bane»).» I stenen syntes små hål, förorsakade af klotets nötning. I det höga berget Halde, öster om Oppmanna by af Willands härad, är en klyfta, der två jättar sprungo kapp och täflade att hoppa öfver.
De skånska jättarne höllo ordentliga ting. Nordost om Synderby, i Oppmanna socken af Willands härad, stå på ängen flera uppresta stora stenar, om hvilka gammalt folk visste berätta, att »der varit Kämparnes ting i fordom tid». Likaledes funnos
