Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/436

426

KAP. III. HEDNA-TRO.

Heliga män och qvinnor, såsom de uppträda i folksägnen och folktron, karakteriseras således på alldeles samma sätt som den kloke, nemligen genom sin siare-förmåga och sina heliga tydor. Af den förra hafva många drag bibehållit sig i folkets hågkomst. Ännu om en luthersk prest i Wierstad, Nicolaus Magni Wiræus, af folket kallad Gamle Herr Nils eller Mäster Nils, förtäljas många syner. År 1628, samma söndag, då Ingemar i Arnanäs kämpade för sitt lif med några danskar (skåningar) vid Christianstad, eller, enligt folksägnen, då han kämpade med en drake på Sannaböke lycka, skall Mäster Nils ha blifvit i syne midt under sin predikan, så att han ropade: »här är nu en man, som i denna stund strider med djefvulen. Beder för honom en god bön!» — Vid samma tid hände ock, att en qvinna i Röckla dog i barnsbörd, på sjelfva jul-afton, medan allt folket var i badstugan. Men fast alla tänkte att hon var död, såg Herr Nils i syne, att hon var bergatagen af trollen. När han begrof kistan, sade han derföre: »nu begrafver jag en alebild.» Först sju år efteråt dog qvinnan i berget hos trollen. Då sade Herr Nils till mannen: »nu är din hustru död och hennes lilla barn i Abrahams sköt.» Såsom, enligt wärendsk folksed, en barnsängsqvinna aldrig må lemnas ensam, af fruktan för trollen, gjorde händelsen ett djupt intryck, och ännu i senare tid har en visa derom blifvit diktad. — Äfven berättas om Herr Nils, att när han jordfäste lik, såg han alltid uppåt kyrko-spiran. Der satt då själen efter den döde, och när Herr Nils kastat mullskoflarne, flög antingen en hvit dufva emot himmelen