eller en svart korp bort emot skogen. Samma folktro har ännu i senare tid varit gängse, så väl om vissa andans män ibland presterna, som om prester i allmänhet. Om flera af våra samtida har det således varit en sägen, att de kunnat se folk längre än till tänderna, eller, att de kunnat se mer än andra. Alla trollbackor, som i dymmelveckan gjort färden till Blåkullan, tros vara »tvungna» att på påskdagen komma till kyrkan, der de då af presten igenkännas. När presten jordfäster lik, tro många än i dag, att han kan se om den aflidne dött salig eller icke. Det är af denna orsak, som presten, vid jordfästning, alltid kastar sin blick uppåt skunken (kyrko-taket) eller torn-spiran.
Heliga män och qvinnor, såsom de uppträda i folksägnen, hade ock heliga tydor eller en helig, deras väsen inneboende kraft, hvarmed de beherrskade alla naturväsen och kunde fördrifva onda andar, ja, till och med djefvulen sjelf. Dessa tydor eller denna kraft utströmmade ur hela deras personlighet, och verkade på alla väsen och menniskor, som med dem kommo i beröring. Han meddelade sig till och med åt deras kläder, enligt samma föreställningssätt, som vi finna ännu gängse i de katholska länderna.
Om en helig fru, som enligt wärendsk sägen bodde i Hofgård, i Östraby by af Ryssby socken, förtäljes, att hon hvarje dag gick att bedja vid en helig källa, som ligger emellan Ryssby prestagårds veke och Östraby veke[1], och efter henne än
- ↑ Veke, å-veke, i Wärendsmålet ɔ: strandremsa eller mad, som höst och vår öfversvämmas af ån.
