eller Syd-Lapparne (jfr. § 26), innebär då i allmänhet föreställningen om hvarje handling, hvarigenom menniskan vållar förgerning uppå andra väsen, genom tydorna af sin egen orena vilja, eller af orena och onda naturväsen eller naturting. I sin enklaste form kunde trolldom således öfvas redan genom trollets, trollkarlens, eller trollbackans eget orena väsen och onda vilja. Denna vilja erhöll dock ännu starkare tydor, när hon uttryckte sig i det högt uttalade ordet eller i någon yttre, symbolisk handling, beggedera oftast af den allra enklaste beskaffenhet.
Enligt ännu gällande folktro kunna således trollbackorna vita på andra sjukdom, ohyra och annan förgerning. Detta sker då genom ord, vit-ord eller utvisning, d. v. s. genom en olika uttryckt, enkel tillsägelse, befallning eller hänvisning. Bölder kunna således vitas på en annan, ifall man »skjuter ut boldamodren» emot någon viss gård och säger: »nu skall den eller den ha det.» Äfven om man stryker af varet på en penning, som nedlägges på en korsväg; den som då tager upp penningen, han får bölderna. Ref-ormar vitas bort, om man med spetsen af en knappnål ritar ansyls en ring omkring ref-ormen, sedan ritar ett kors midtöfver, och gifver en fjerding af ref-ormen åt hvardera af en annan mans fyra döttrar. När någon får häftig kolik, tror man ännu att det är födslo-kjyngar, som någon trollbacka vitat ifrån sig sjelf och på den sjuke. Värken upphör derföre icke, förr än trollqvinnan får sin förlossning, med mindre att den sjuke knäpper sin byx-gjord eller kjortel omkring hugge-kubben, och i kubben
