i yttersta grad oskärt, och verkade mångfaldig förgerning uppå andra djurväsen. Således finnes i början af 1600-talet en Wärendsqvinna tingförd, derföre att hon i sina grannars gödselhög nedgräft illdöda kalfvar, med alla fyra benen vända i vädret. År 1626 förekom i Konga härad, att en qvinna lofvat ondt åt sina grannar. Till den ändan lät hon bära en illdöd kalf i deras fädrift och satte upp hufvudet på en stake, hvarigenom de fingo olycka på deras boskap. Händelsen erinrar om den nidstång, med ett gapande hästhufvud, som restes af Egil Skallagrimson, till att förvilla landvättarne och reta dem emot Konung Erik. Ännu år 1741 omtalar Linné, att Wärendsfolket hade »efter hedenhögs qvar den vidskepelsen, att när kreaturen dö bort för den ene, då gräfva de ned ett as i sin grannes åker eller dynghög, att olyckan må transporteras ifrån hans hjord till hans grannes.»
Domböckerna tala äfven om förgerning eller trolldom med förgernings-knuta eller trollknuta. En sådan förgernings-knuta hopbands af oskära naturting, hvilka sedan infördes i en annans gård eller fähus, och lades på något ställe, der de med sina onda tydor kunde verka på menniskoväsen och djurväsen. Redan Wärends-lagen talar om trolldom med horn och hår, som inbars i en annans gård. Vid tinget med Konga härad, d. 3 Aug. 1618, bekände trollqvinnan Ingeborg Boges dotter i Högnalöf godvilligt inför rätta, »att hon hade lagt förgerning i fähusdörren, för sin gårdqvinna Segret Månsdotter, hvilken straxt blef nummen och borttagen, och hafver legat vid sängen på sjette året.
