någon gås, så att Mästermannen henne två gånger nedstoppade och hon genast med hast uppflöt, och låg på vattnet som ett torrt trä, det härads-nämnden och öfver hundrade menniskor åsågo, och hon fick intet vatten i munn, näsa och öron, såsom andra menniskor, och kunde näppeligen blifva våt, utan när hon kom upp, stod (hon) lika frisk och var genast torr.» År 1621 begärde Botil i Lindås att, »till sanningens vidare utrönande komma på vattnet och bepröfvas». Det var ock på denna tid ett allmänt ord till någon ond qvinna, att »Iglasjö, der trollbackor pläga pröfvas, vore henne god nog».
De olyckliga menniskor, hvilka på detta sätt invigt sig åt det ondas tjenst, ehuru i en fornhednisk form, som för vår tids åskådning är främmande, omtalas i domböckerna under namn af Lappare, Lapperskor, Trollbackor, Trollkonor, Trollkäringar. De mest beryktade trollbackor voro i Wärend, vid början af 1600-talet: Ramfrö, Nils Gydings i Rösmålen; Bengta i Slätt; Botil i Lindås, och, framför alla andra, Ingeborg Boges dotter i Högnalöf. Vi intaga här, utur Konga härads dombok för d. 3 Aug. 1618, ransakningen om denna sistnämnda, såsom ett bidrag till rätts-skipningens och sedernas historia; men framför allt, såsom upplysande för hela det hedniskt-mythiska åskådningssätt, hvaraf en qvarlefva ännu så sent förmådde bibehålla sig i folktron om Blåkulla-färderna.
»Denn Andre dagenn (d. 3 Aug. 1618) continuerades medh Lagtingett.
Sammedag kom för retta Ingeborg Boges dötter i Högnelöff i Konunge häradt vthj Vrhåsa sochnn,