af wäder och ladhen hoss mannen, och giorde ther aff enn sådann fulkommelig form och hampn, att om hennes man hadhe welat kiendt henne, skulle han inthet annat kunnet skiön opå än at thz hade warit hon sielff. Menn huadh ordh eller annat hon deer till brukade kunne man vthj all almennelighet icke möckit effterfråga, för enn hoop löst partij, som ther om kring stodho; men innan lochta dörer moste der efter frågas.»
»Om bedzlet bekienner hon sålunda, att thz war giort aff jern, som et annat vatnmill, och läder vthj, och bekienner, att första hon war hemkommen ifrån Blåkulla bhar hon bedzlet till sin mesterinna Elin Essbiörns i Vhråsa och fick henne thet till att gömma. Vnderstundom säger honn, att hon bortkastade bedzlet och wett aldrig huar thz är, huilkit icke är tiltroandes, moste fördenskull granneligen frågas huar bedzlet är, att thet måtte komma tilstädes androm till teckn.»
»Om Måndagen när förnemde Ingeborg kom för retta; wille hon alz inthet bekienna att hon kunne trolla, vthan begärade sielf att hon måtte komma på watnet och sade: »om iag flyter och icke siuncker, så måga the sedan kalla mig trolbacka, och iag will inthet neka.» Derföre tog mestermannen henne och hadhe henne på vatnet, och hon flött effter som förbemelt är. När hon kom igen på tinget bekiende hon strax att hon war skyldig, och hade warit i blåkulla, men hon wille icke bekienna et ordh på sätt eller igenom huadh medell hon war ther till kommen.»
»Om tissdagz morgonen hades hon åter för rätta, tå wille hon offenteligen icke något framtala, vthan stodh och hofz suåra ting vthj bröstet, och suaplade
