§ 111. Enligt den mythiska natur-åskådningen hade mennisko-väsenet i kroppen en blott tillfällig uppenbarelseform. I döden afkläddes menniskan detta tillfälliga hölje. Döden sjelf fattades såsom ett hemlighetsfullt mythiskt väsen, som, i likhet med andra onda väsen, icke ens måtte nämnas vid sitt rätta namn. Wärendsbon säger derföre ogerna att någon är död, utan nyttjar af gammalt en omskrifning, såsom: »han är all», »det är bestäldt med honom» o. s. v. Om dödens mythiska personlighet erinra ännu åtskilliga gamla ordspråk, såsom: döden blås inte i horn; döden ser inte efter åren; döden låter inte skrämma sig o. s. v. När någon ryser häftigt till, tror Wärendsbon än i dag, att det är döden, som går öfver hans graf. Innan döden, genom sina starka tydor, kan tvinga mennisko-väsenet att lemna sitt kroppsliga hölje, uppstår dem emellan en osynlig kamp, ur hvilken döden bortgår såsom segervinnare. Denna kamp är döds-kampen, och om en menniska, som håller på att dö, nyttjar man ännu det mythiska uttrycket, att hon kämpar med döden.
På ett vida senare skede, då menniskoväsenet redan utvecklat sig till en personlighet, som i lifvet ledsagas af sin följes-ande eller Vård (§ 92), föreställde man sig, att Vården öfvergifver menniskan eller går bort ifrån henne, i det ögonblick hon blir feg eller döden nalkas. Man nyttjar derföre ännu i vårt språk ordet gå bort om dem som aflida. Enligt wärendsk folktro är Vårdens bortgång ibland till och med förnimbar, och man hörer icke sällan af gamla qvinnor, som vaka hos döende, hurusom,
