Af den ställning, hvari kroppen finnes när Vården lemnat honom, tager man i Wärend ännu förebåd och tydor. Således, om den döde lutar hufvudet till höger, betyder det, att någon mans-person i slägten skall närmast följa honom efter; lutar den döde till venster, så blir det en qvinns-person. Styfnar eller stelnar den döde, så väntar man att någon annan i samma slägt skall snart dö, likasom ock om mullen vid jordfästningen af sig sjelf faller ned i grafven.
Enligt ett yngre christet föreställningssätt stadnar själen qvar hos den döde, tills man för honom ringt själa-ringningen. Så snart någon aflidit och hans ögon blifvit tillslutna, läggas derföre ännu uppå liket Guds ord, eller bok (psalmbok), och stål (oftast en sax), till skydd emot orena andar och annan förgerning. Dessa heliga ting borttagas, så snart man får höra klockorna vid själa-ringningen, som alltid må ringas så snart som möjligt efter dödsfallet. Äfven är det folktro, att hjertat icke kallnar på den döde, förr än man har ringt själa-ringning. Gå klockorna lätt vid själa-ringningen, så tros den döde hafva dött väl. Man finner till och med spår af ett föreställningssätt, enligt hvilket själen icke alldeles lemnar kroppen förr än vid sjelfva jordfästningen. Således, om det är oväder när någon jordas, eller om korpar då låta höra sig, tros den döde icke ha blifvit salig. Äfven är det vid sjelfva jordfästningen, som Wärends-presterna, i äldre och nyare tid, sett själen af den döde antingen draga bort såsom Odens svarta korp, eller, såsom christendomens hvita dufva, ifrån tornspiran lyfta sig emot himmelen.
