§ 112. Mennisko-väsenets jordiska hölje, liket, så snart detta af anden, Vården eller själen blifvit öfvergifvet, har ifrån äldsta tid varit hållet för oskärt. Af lik kommer således, efter Wärendsk folktro, mångahanda förgerning, alldeles såsom vi nyss (§ 109) förtäljt om illdödingen eller aset efter sjelfdöda djur. Ser en hafvande qvinna lik, utan att taga derpå, så får barnet lik-skerfvan. Sammaledes ock, om hon ser en lik-kista under bottnen eller en tom graf. Går hon öfver en graf, och lik-kistan är förmultnad, så att grafven faller ihop, så får barnet fallande-sot. Löper en katt under en lik-kista, och sedan under ett hedet barn, så blir barnet Mara. Skola brudfolk vigas samma dag som lik jordas, så må de icke gå in i kyrkan förr än efter jordfästningen; gå de in på tom graf, så bli de fattiga. Får något lik stå i sädesboden, så blir säden icke frö till såning. Bäres lik öfver åkrar, så bli dessa ofruktbara. Föres lik öfver sjöar, så skämmes fisket. Af samma skäl må ej heller en likfärd stadna eller bärare omskiftas, så långt gårdens egor räcka. Hästar, som draga lik, tros bli blinda, och om smeder bära lik, tros de icke mer kunna göra godt eggjern.
Från detta uråldriga föreställningssätt om liks oskärhet och onda tydor, utvecklade sig, redan i den äldsta tid, folktron om as-foglarne såsom heliga foglar (jfr. § 85). Med en stigande odling uppkommo ock, redan hos de äldsta folken, vissa heliga bruk, till att förekomma den mångfaldiga förgerning, som eljest kunde vållas af den döde. Till dessa bruk, hvilka i tidernas lopp undergått mångfaldig förändring, hörde länge, efter eldens upptäckt, att å bål bränna liken
