efter de döda. Detta bruk var i den äldre hedendomen allmänt i vårt land, och elden sjelf uppträder deri, likasom öfverallt i den gamla eldkulten, såsom ett skärt väsen och tillika ett heligt reningsmedel (jfr. § 44). Spår af dessa uråldriga hedna-skick hafva, såsom vi i det föregående (§ 37) anmärkt, bibehållit sig i åtskilliga ännu lefvande wärendska folkbruk, såsom i seden att offra och bränna bål å ställen der någon vådligen omkommit, att uppbränna sänghalmen efter döda, och att, vid likets utbärande ur gården, kasta brinnande eld efter likfärden.
Då, i ett yngre skede af hedendomen och under christna medeltiden, seden att högsätta och jorda de döda trädde i stället för det äldre bruket att bränna liken å bål, så qvarstod likväl detta äldre bruk länge i rättsskipningen för trollbackor (jfr. § 96) och sjelfspillingar, hvilkas lik höllos för mer oskära än alla andra. Sådana lik måtte derföre icke af någon ärlig man vidröras, utan brändes efter hedniskt vis å bål, till förekommande af den mångfaldiga förgerning, som eljest af dem kunde komma öfver landet. Spår af detta urgamla rättsbruk träffas i Wärend ända in på 1600-talet. Den 14 Nov. 1616 dömde således Kinnevalds häradsrätt, att liket efter Håkan Nilsson i Rimsehult, som drap sig sjelf af öfverdådighet, skulle »till skogs föras och i båle brinna». Domboken anmärker härvid uttryckligen, att »det hafver varit gammal landssed här i lands-ändan, att, der som sådana grufveliga och alldeles obetänkta ofall hända, antingen det sker med hängande, skjutande eller stingande, eller i vatten löpande, eller
