behändig och genast kastar stål öfver skatten, så har draken inte makt att göra henne något ondt, utan hon kan taga alltihop. Stålet, som hon kastar, måste dock vara ånger-stål, d. v. s. ett stycke af något egg-jern, som man råkat bryta sönder och hvaröfver man varit ångersam. Icke heller må hon besinna sig länge; ty då bär draken bort skatten, och när hon så kommer dit, har guldet och silfret förvandlat sig till spindelväfvar, dvergsnät, näfver och löf, som glittra i morgondaggen emot solen.
Vill man nattetid gräfva efter medel i draka-rör, så må icke ett ord talas, ty då förer draken bort pengarne. Icke heller må skattgräfvaren låta skrämma sig, ehvad för underliga syner han får se; ty draken plägar vid sådana tillfällen skifta sin hamn och visa sig i mångahanda fasliga skepnader, för att jaga främlingen bort ifrån draka-boet.
§ 115. Var det en qvinna, som i forntiden nedgräft gods i jorden, så antog hon efter döden skepnad af en stor, svart Höna. Hon ligger då, likasom draken, och rufvar sin medel i jorden eller röret, der hon fordom gömt dem. Äfven har hönan blifvit sedd, när man skolat taga upp kyrkoklockor, som fallit ned i sjön, samt annorstädes der mycket dyrbart gods finnes undangömdt.
Hönan har emellan sina svarta fjädrar någon gång en hvit fjäder; men blott en enda. Har hon en sådan hvit fjäder, så kan man vältra henne bort ifrån skatten och taga hennes gods; men är hon alldeles svart, så låter det sig icke göra, utan det är någon som vet sådan konst, att han kan söfva henne. Eljest skåkar hon, eller flaxar med
