omkring kyrkan, o. s. v. Af gammalt botas likväl dag-gastakramm helst med eld, såsom gasten är ett oskärt väsen, och hela föreställningssättet om honom otvifvelagtigt går tillbaka i tiden för den forntida eld-dyrkan. Vi hafva om dessa olika sätt att bota gastakrystning, med användning af eld, redan yttrat oss i det föregående (§ 102).
Enligt en yngre folktro är gasten den onde, d. v. s. menniskans onde följes-ande, eller slutligen fanden sjelf, som tager menniskans hamn och dermed far omkring och spökar. För att kunna göra detta, måste han dock alltid derjemte taga någon ledamot af den dödes kropp. Således hände sig en gång, att en man sköt på gasten, och hade sådana konster, att han kunde träffa honom. När han så kom dit, låg der bara skulderbladet efter en död menniska. Men har inte skytten någon hemlig konst, så är det farligt att skjuta på gasten; ty det har händt, att han farit efter skytten och nära på förderfvat honom.
Menniskor, som haft för sed att gå årsgång och brukat annan syndig hednisk vidskepelse, tros efter döden få gå omkring såsom dag-gastar.
§ 117. En annan gast, som likaledes uppenbarar sig i skepnad af ett fogelväsen, får i Wärend namn af Nattramnen. Hvilken svensk fogel-art, som närmast menas med detta mythiska väsen, kunna vi dock ej bestämdt angifva. Förmodligen någon art snäppa eller Beckasin.
Nattramnen är, enligt folktron, gasten af någon utbörding, d. v. s. af något barn, som, efter gammal folksed, blifvit utburet i skogen, så att det icke
