fått komma i vigd jord. Han visar sig blott nattetid, helst emot stora högtider, och far då i luften, såsom en fogel. När han far, låter han höra ett knarrande, knirkande och gnällande ljud, såsom gnisslet af ett osmordt vagnshjul eller af en gammaldags wärendsk pinnharf, hvadan han ock någon gång omtalas under namn af Ledaharfven. Han kan icke flyga närmare till jorden än som oxen bär oket, och hans färd går alltid ifrån vester och emot öster. Detta sker derföre, att han, enligt medeltids-tro, är jemnt stadd på färd till Christi graf, och ej kan få ro eller förlossning förr än han hunnit dit. Men vägen är lång, och, såsom andra gastar, kan nattramnen icke fara längre än tills hanen gal eller solen går upp. Då svinner han ned i jorden, och afbidar nästa natt för att fortsätta sin resa.
Det är farligt att tala illa till nattramnen, med onda ord och svordomar; ty den som det gör, han blir förgjord, så att han tvinar bort och aldrig mer kommer till helsan igen. Äfven kan det vara farligt att möta honom, ty det har händt, att han far på folk och anfaller dem, så att de med stor nöd kunnat komma helbregda till bys igen. En man, som mötte nattramnen, kastade sig för honom ned på marken. När så dagranden syntes, försvann gasten, och der låg på marken blott såsom ett slem tillika med några gamla trasor.
§ 118. Somliga gastar äro eld-gastar, så att, när de nattetid visa sig, sker det med eld eller lyse. Flera sådana gastar omtalas i Wärend; de förnämsta äro:
