kommer deraf förgerning och sjukdom. Och såsom ängamålaren gjorde illa när han lefde, så får han på det viset springa om nätterna och lysa och skrika, så länge verlden står.
Lyktegubben är en eldgast, som ofta sammanföres eller förblandas med ängamålaren. Han går nattetid omkring med en lykta i handen och förvillar folk, som äro ute på vägar och stigar. Vanligen visar han sig först på ett ställe, skriker så ett skrik och tager ett långt skutt (ɔ: hopp), och visar sig straxt på ett annat ställe, långt derifrån. Och så får han gå och lysa och skrika, till straff för sina synder, ända tills domen kommer.
§ 119. Med det mythiska åskådnings-sättets långsamma förändring, och med införandet af seden att jorda de döda, öfvergick man småningom till ett föreställningssätt, enligt hvilket menniskan efter döden väl ännu kan uppträda på jorden, synlig eller osynlig; men i förra fallet icke uppträder såsom ett mythiskt djurväsen, eller som en gast, utan såsom ett mythiskt menniskoväsen, iklädt samma kropp eller hamn, som tillhört henne i lifstiden. Man säger om sådana aflidna, att de gå igen efter döden, hvaraf namnet Gengångare, Återgångare.
Att få gå igen efter döden ansågs af våra förfäder såsom den största af alla olyckor. Oftast var det tillika ett straff, såväl för den döde sjelf, i fall han bedrifvit onda gerningar här i verlden, som för de lefvande, i fall dessa emot honom brustit i uppfyllandet af någon from kärleks-pligt. De förhållanden, under hvilka en afliden måste gå igen, kunde
