om natten låg och tänkte på sin käraste. Då klappade det på dörren, och när hon öppnade, var det hennes fästeman, men blek och förändrad. »Följ mig!» bad han henne. Ja, det ville hon gerna; hon satte sig så upp på hästen, bakom sin fästeman, och de drogo åstad på kyrkovägen. När de kommit ett stycke, qvad ryttaren:
»Månen han skrider,
den döde han rider.
Allra kärestan min, är du inte rädder än ?»
»Nej», svarade flickan, »huru skulle jag vara rädd, när jag får följa med dig!» Om en stund sjöng ryttaren åter, såsom förra gången; men fick allt samma svar. Tredje gången likaledes. Slutligen kommo de till kyrkan. Der steg mannen af hästen och gick in på kyrkogården, hvarest han begynte kasta upp en graf. Men då förstod flickan, att hennes fästeman var död och att han gick igen efter döden. Hon flydde nu förfarad bort och klappade på hos prosten. Der blef hon insläppt, och kom så ifrån gengångaren och till bys igen.
I sammanhang med hela detta föreställningssätt är det äfven wärendsk folktro, att om snickaren råkat göra den dödes likkista för kort, så knakar det i kistan om natten och blir förskräckligt buller och oljud. Har snickaren lofvat kistan färdig till någon viss tid och ej håller ord, kan han äfven vänta, att af den döde bli hemsökt med hvarjehanda buller och annat spökeri.
För att hindra oroliga, syndiga och vid lifvet kärt fästade menniskor, att gå igen efter döden, har man i Wärend af ålder iakttagit åtskilliga
