karakteristiska folkbruk. De äldsta ibland dessa ha sin rot i den gamla eld-kulten och i den ännu äldre soldyrkan. Hit hörer, att, till husets skydd emot gengångare, hafva en röd hane, solens fogel, sittande på sin vagel i förstugan (jfr. §§ 76, 85). Hit hörer ock seden, att uppbränna sänghalmen efter den döde, att kasta brinnande eld efter likfärden och att strö aska (salt, och sprängfrö eller linfrö) omomkring gården, eller öfver vägen, der man vill att gengångaren skall stadna. Ifrån det tidskifte, då man först lärde känna stålet, härrör bruket att hugga in en yxa eller annat eggjern ofvanför stugu-dörren. Ännu yngre är bruket att hopbinda den dödes fötter, att sticka nålar i svepningen, så att de vetta mot fötterna, samt att i lik-kistan nedlägga hake och mårna (ɔ: hyska och merla), eller en stör, bruten ur gärdesgården. När lik skall utbäras ur husen, må det alltid bäras med fötterna förut, att den döde icke må gå igen. Urgammal är äfven folkseden, att hviska den döde i örat, att han icke skall gå igen, likasom Oden hviskade i örat på sin son Balder, när denne lades uppå bålet. Många omständigheter visa ock, att man fästat en stor betydelse vid det gamla skicket att lägga jord på den döde. Det christna bruket, att med jordkastning och med kraften af det heliga ordet binda den döde vid sin graf, grundar sig således, efter all anledning, i ett vida äldre hedniskt folkbruk. Denna heliga handling får ock i Wärend namn af att jordfästa ett lik, eller att jordfästa den döde.
§ 120. När mördade barn gå igen, få de i Wärend namn af Myrdingar. Myrdingen är således
