samma väsen, som vi förut omtalat under namn af Nattramnen, ehuru fattadt enligt ett yngre föreställningssätt, icke såsom en gast, utan som en återgångare.
Man har i Wärend många sägner om Myrdingar. På en gård i Hjortsberga socken var en nattstuga, der det hördes spela hvar endaste natt. Ingen tordes ligga der. Ändteligen kom der en karl, som inte var rädd, utan bad att få ligga i nattstugan. Vid midnatts-tid fick han då se ett blodigt barn, som begynte sjunga och spela, och som höll ett förskräckligt hus. Karlen repade hälane (ɔ: mod), och frågade myrdingen hvarföre han for fram på det viset. »Jo», sade myrdingen, »det är för att jag blifvit mördad. I morgon får du se min mor komma bärandes, med en röd hätta. Hon har gräft ned mig under förstugu-stenen; men du skall laga att jag får komma i vigda jord.» Detta lofvade karlen, och dermed försvann myrdingen. Dagen efter kom modren dit, med en röd hätta på hufvudet, och när man gräfde under förstugu-stenen, hittades benranglet af det mördade barnet.
Myrdingen, såsom alla återgångare, är ett grymt väsen och farligt att råka vid. Kommer det någon att oroa honom, der han ligger nedgrafven, tros myrdingen vara i stånd att öda och förderfva honom.
Har ett barn blifvit förgjordt redan i moderlifvet, eller har ett halfgånget och framfödt foster icke blifvit lagdt i kyrkogården, så får gengångaren skämtvis namn af en Äske-Pelle; namnet taget af den ask eller äska, i hvilken förtidiga foster pläga bäras till kyrkogården.
