som tillhör christna medeltiden, föregår en motsvarande utveckling i föreställningssättet om de frommas och rättrådigas lott efter döden. Äfven här fasthöll man dock länge vid den äldre hedniska uppfattningen af menniskan, såsom ett mythiskt och ofritt naturväsen, och under det oberäkneligt långa skede, som ligger emellan den äldsta folktron om menniskoväsenets förvandling till djurväsen (§ 111), och det christna föreställningssättet om själen såsom en ande, tänkte man sig de frommas lott efter döden, såsom hufvudsakligen likartad med hvad vi nyss förtäljt om Gengångarne. De aflidna, fattade på detta sätt, få i Wärends-målet namn af Dödingar, ett ord, som närmast motsvarar Manerna hos forntidens Romare.
Dödingen, eller menniskan efter döden, fattad såsom ett mythiskt menniskoväsen, qvarstår i wärendska folktron såsom ett hemskt, kallt, grymt och blodlöst väsen. Han bor i sin ättahög, eller i grafven på kyrkogården, der han blifvit jordad. Om han oroas, så hämnar han sig grymt, och den som med våld sökte intränga i grafhögen, troddes förr hafva att med den döde bestå en kamp på lif och död. Att vara i hög med någon, heter ännu i Wärendsmålet att kämpa med någon. I den yngre folktron hämnas dödingen på dem som störa hans frid eller våldföra sig på hans grafhög, genom att påföra dem sjukdom eller på annat sätt oroa och qvälja dem. Vi hafva denna folktro att tacka för bibehållandet af våra dyrbaraste forngrafvar, och vi ha redan i det föregående anfört exempel, huruledes, på Rudbecks tid, Mons:r Hagelsten, som gick in i Frulund vid Skatelöf, blef der alldeles vettlös och rasande (§ 31), och huru Major Jöns
