Gyllensparre, som lät köra bort den runda stenen ifrån Kungshögen vid Ingelstad, dervid icke blott miste sina oxar, utan ock att ingen menniska eller kreatur i gården fick någon ro eller lisa, förrän stenen blifvit återförd till sitt rum igen (§ 34).
Dödingen bibehåller i grafven alldeles samma böjelser, som han hade på jorden, och njuter der ännu af det gods och de rikedomar, som han sjelf gömt eller som med honom blifvit nedlagda i grafhögen. Det var derföre nordisk fornsed, att lägga guld och dyrbarheter med den döde på bålet, och att högsätta eller jorda honom med sina smycken. De gamla hedningarne plägade, af samma skäl, lönligen åt sig nedgräfva skatter i jorden, och vi ha i det föregående sett, huru denna fornsed ihågkommes i den wärendska folktron om Draken, Hönan och Penga-gasten. Ännu så sent som år 1624, vittnades inför Konga häradsrätt om en afliden rik bonda-käring, att »när hon låg på döds-sängen, befallte hon dem som hennes lik kläda skulle, att de ändteligen skulle sy fyra bref inne i hennes klädsel». Dessa fyra bref voro köpebref eller gårdbref, af hvilka hon således menade sig fortfarande hafva nytta och gagn. En qvarlefva af detta forntidsbruk är den än i dag iakttagna wärendska folkseden, att man hos den döde i kistan nedlägger en penning, ett folkbruk, som således hvilar på uråldrig hednisk grund, och som erinrar om ett liknande skick hos de forntida Romarena.
Såsom i det gamla norden ingenting skattades så högt som goda vapen, blefvo alltid kämpens vapen med sin egare lagda på bålet eller nedlagda i
