högen. Äfven strids-hästen dödades, och högsattes hos sin herre. Qvarlefvor af dessa gamla bruk hafva i vårt land länge bibehållit sig. Således föres vid konungars och stora krigares begrafning ännu alltjemt strids-hästen med i jordafärden. Vid våra gamla konunga-begrafningar fördes alltid i liktåget den aflidnes banér, äfvensom hans vapen, burna af en man till häst, som i ena handen höll den dödes svärd, med uppåt vändt fäste, och på ryggen hans sköld. Vid riddare-begrafningar ännu för 200 år sedan, buros likaledes i sorge-tåget den dödes standar och hans adeliga vapensköld, hvilka sedan upphängdes öfver grafven. Äfven hans rustning fördes i jordafärden af en man, som i gamla relationer kallas »mannen med kyrassen». Efter svensk medeltids-sed hafva riddarnes vapen förmodligen blifvit krossade på sin egares graf, hvaraf det ännu iakttagna bruket att krossa en riddare-sköld, när den siste ättlingen af en adels-slägt föres till grafven. Men på 1500-talet öfverlemnades riddare-rustningen till kyrkan; likväl med rätt för arfvingarne att den igenlösa. Seden, att nedlägga svärdet i grafven hos sin egare, genomgår hela medeltiden, och ännu under de sista sextio åren har i Wärend varit bruk, att, vid riddare-begrafningar, svärdet först blifvit nedlagdt på den dödes lik-kista, och derefter upphängdt på kyrkoväggen, der gamla officers-värjor ännu ofta finnas hängande, för det mesta med afbruten udd eller krossadt fäste.
Samma uråldriga föreställningssätt, som uttalar sig i dessa gamla svenska bruk, ligger äfven till grund för den wärendska folkseden, att när en danneman jordas, så nedlägges hos honom i kistan
