öfver marken af 10 till 12 fot. Nästan öfverallt, der dessa bål, vårdar, högar eller kummel förekomma, bibehåller sig ock den folktron, att man offrar, för att dödingen eller gasten icke må göra en något ondt, då man färdas vägen fram.
Vi kunna af dessa ännu lefvande folkbruk leda oss till slutsatser om tillkomsten af de stenkummel, hvilka ännu talrikt förekomma i Wärend, serdeles omkring Helgasjön och Salen. Dessa kummel äro nemligen otvifvelagtigt gamla graf-kummel, »stenahögar» eller bålhögar, uppkastade dels omedelbart vid sjelfva graf-ölet, dels ock, i tidernas längd, vid de årliga blotgillena på det ställe, der den döde blifvit bränd. Äfven de i Wärend mera sällsynta jord-högarne (f. ex. Kungs-högen vid Ingelstad) hafva förmodligen tillkommit på ett liknade sätt, nemligen så, att folket, för att hedra den aflidne höfdingen, uppkastat högen af jord, som blifvit medförd i säckar eller korgar. Man träffar nemligen aldrig någon hålighet i jorden invid de gemenligen på åsar lagda ätta-högarne, och, vid gräfning, finner man dem ofta bestå af flera sammanblandade jord-arter. I en stor ättehög på gården Helenelund i Skåne, emellan Lund och Malmö, anträffades en ask-urna, ett slag-svärd och en häst-sko, och sjelfva högen var sammansatt af jord-arter, af hvilka några först åter anträffas fem mil längre bort, i Luggude härad. Folket har således otvifvelagtigt fört jorden med sig, och hvarje närvarande har förmodligen, efter hednisk sed, lagt jord på den döde, eller på hans aska, för att sålunda jordfästa honom, i enlighet med det folkbruk,
