som ifrån hedenhögs blifvit öfverfördt till den christna medeltiden (jfr. § 119).
Äfven veden till de offerbål (§ 37), som vid blotgillena under bar himmel upptändes på eller vid ättahagen, ättakumlet, ättabacken eller ättahögen, har förmodligen blifvit på lika sätt hopsamlad. Om de bruk, som vid dessa nattliga blotgillen, såsom ock vid graf-ölen, iakttogos, ha vi för öfrigt yttrat oss redan i det föregående (§§ 36, 37), och de synas i allmänhet ha varit väsendtligen lika med hvad som en gång förekom äfven hos de antika folken.
Det var således genom dödingarnes omedelbara närvaro i de grafhögar, på hvilka offren förrättades (jfr. § 34), som hedendomens högtider erhöllo sin rent religiösa och tillika nationela karakter. Af de bruk, som från en äldre tid öfverfördes till den yngre hedendomens tempel-gillen, och vidare till medeltidens andeliga gillen, finna vi ock, att man åt dödingarne egnat serskilda högtidliga minnes-skålar (jfr. § 38), beledsagade af sånger och gilles-visor till de aflidnas ära. Äfven de vid hedendomens gillen vanliga kämpalekarne och dansen troddes tjena dödingen till förlustelse, under det glädjelösa lif, som han förde i den tysta ättahögen.
Den wärendska folksägnen har, af dessa gamla hednabruk till dödingarnes ära, bibehållit icke otydliga hågkomster. Vi hafva således i det föregående (§ 37) omtalat, hurusom folket ännu på Rudbecks tid visste förtälja, att i det stora röret eller stenhorgen i Helige-lund »syntes ofta eld brinna än om nätterna». Detsamma förtäljdes äfven om den mindre högen vid Ingelstad. Om Moderhögen vid Skäggalösa
