Alldeles samma föreställningssätt bibehåller sig i Wärend äfven under en yngre, christnad medeltids-form. Det är således ännu allmän folktro, att dödingarne på julnatten, vid midnattstid, samla sig i kyrkan, der de hafva ljus upptända och hålla gudstjenst eller messa. Detta är orsaken, hvarföre man vid jul-ottan alltid efter dem finner stoft och mull i kyrkobänkarne. En man, som red förbi Thorsås kyrka på julnatten, såg ljus i fönsterna och hörde dödingarne sjunga:
«Här stå vi med gula ben och sjungom,
med kaller ande och utan själ intill domen.»
När dödingarne på detta sätt församlas, se de hemska ut; de äro klädda i sina lik-skjortor och sjunga med ljudlös stämma, så att sången icke höres, utan blott förnimmes. Somliga säga, att de sitta i bänkarne utan hufvuden, och att »det ligger omkring dem ett sken, såsom hade man dragit öfver dem ett hvitt kläde». Är det någon som går årsgång, och tittar in genom kyrko-fönstret när de döda äro samlade; men han råkar dervid hålla munnen öppen, så tros han af dödingarne bli illa handterad, och till och med ihelkrammad. Kommer någon lefvande menniska i otid till jul-ottan, så att hon råkar in i dödingarnes gudstjenst, blir hon af dem genast ihelrifven, med mindre att hon hastigt flyr ut ur kyrkan, lemnande sin kappa eller något annat klädes-plagg i sticket. Flera sådana händelser omtalas ifrån forntiden, och bland annat äfven om en prestafru af gamla Wislanda-slägten. När hon på julnatten tänkte att hon hade försofvit sig, och skyndade till
