att de tillhört ett folk, stående på just den grad af odling som folksägnens jättar. Inom Wärend äro redskap af detta slag, så väl af sten och flinta, som af brons (svärd, pålstafvar o. s. v.), funna till en stor mängd så i äldre som nyare tider, och serdeles vid utgräfning af de i det föregående omtalade s. k. jätta-grafvarne. Vetenskapen kan då icke förneka den historiska tillvaron af detta forntida folk, hvars grafkummel och öfriga råa, men storartade minnesmärken återfinnas längs kuster och flodstränder, icke blott i de förut af förhistoriska folk (troll) intagna och bebodda danska länderna, med Skåne, Halland, Bohuslän, Westergötland, Blekinge, Småland och Öland, utan derutöfver sträcka sig jemväl till Östergötland och trakterna närmast omkring Mälaren.
§ 9. Antaga vi nu dessa omständigheter såsom vetenskapligt bevisade, och derjemte noga fasthålla så väl den utomordentliga seghet och trohet, hvarmed folksägnen gömmer och bibehåller ett en gång emottaget intryck, som ock dess art, att efter inre rent poetiska lagar omgestalta detsamma, i den mon det aflägsnas i tiden eller i rummet; så finna vi, i erinringen af Göta rikes jättar och troll, en enkel nyckel till de nord-skandinaviska mytherna om väsen af samma namn, såsom naturvättar, i fiendtlig kamp emot Thor och Asarne. Inom verklighetens område finna vi äfven samma namn och föreställningssätt sednare hänförda på Kväner och andra finska folk, med hvilka nord-skandinaverna kommo i fiendtlig beröring. Men, utom det ljus, som, ifrån en noggrann utredning om de syd-svenska jättarnes lefnadssätt och seder, faller öfver hela nordens äldre
