förstling, gifven åt Vättarne (jfr. § 67). Äfven ett annat folkbruk hör hit. Man iakttager nemligen i Wärend annu noga, att en knif aldrig må ligga på bordet, med eggen uppåt. Samma bruk iakttages äfven på Gotland, med det tillägg, att om en knif ligger på bordet, med eggen uppåt, så »kunna Guds Änglar skära fötterna af sig». Detsamma omtalas ock för hundra år sedan, ifrån norra Småland, af Törner, med de orden: »Man må ej lägga knif med eggen uppåt; då skära Guds Änglar fötterna af sig. Ab aliis: rida på honom. Det är angelägnare att vända honom, än taga barn ur elden.» Äfven: »Knif får ej ligga i tomt fat. Det är angelägnare att taga honom derut, än barn ur elden.»
Till husliga bruk, med hvilka man afsåg att hedra aflidna fränder, hörde framför allt, att gifva deras namn åt barn, som föddes i slägten. Försummades detta, så troddes den döde hämna sig, genom att gå igen och oroa barnet under dess sömn. För att barnet må få ro, iakttages derföre, att man i vaggan lägger svafvel, krut och stål, samt att man hänger ett af barnets lintyg ute i förstugan. Dödingen skyr nemligen för eld och för stål, och när han i förstugan finner barnets lintyg, så stadnar han derute och glömmer barnet.
Åtskilliga förebåd, af hvilka Wärendsbon än i dag tager tydor för kommande händelser, och serdeles för dödsfall inom eller utom slägten, hafva efter all anledning sin grund i det gamla föreställningssättet om dödingarne. Således:
Om någon har ärende tillbaka, när likfärd går af gården, betyder dödsfall.
