Tyckes det ringa för öronen, så spörjes någon död.
Börjar man tanklöst nunna eller sjunga på en likpsalm, betyder dödsfall.
Dallrar eller slamrar spjället i skorstenen, betyder dödsfall.
Knäpper det i bordet nattetid, så spörjes någon död.
Gifver en ärfd gryta ljud ifrån sig, när hon sättes på elden, så spörjes någon död.
Om ett barn, som redan begynt gå, börjar åter krypa på golfvet, eller om två stickor ligga i kors, utan att någon vetandes så lagt dem, betyder likaledes dödsfall.
§ 125. Ifrån den hedniska uppfattningen af menniskan efter döden, såsom en döding, eller ett i sin uppenbarelse ännu fullt kroppsligt, mythiskt mennisko-väsen, höjde man sig blott långsamt till föreställningen om döden, såsom en fullständig skilsmessa emellan menniskans själ och hennes kropp. Mennisko-väsenet troddes således ännu länge kunna efter döden uppträda på jorden, ehuru numera blott såsom en hamn eller skugge. Denna hamn är, i den yngre folksägnen, uppenbarelsen af menniskans följes-ande eller vård, och får derföre i Wärendsmålet namn af Vålne, Vålnad eller Genfärd.
Öfvergångs-skedet ifrån den äldre folktro, som låter menniskan efter döden bo i sin grafhög, och det yngre föreställningssätt, som flyttar henne till en annan verld, eller till himmelen (jfr. § 78), infaller närmast under medeltiden. Hela föreställningssättet var derunder länge i hög grad dunkelt, och lifvet efter
