döden fattades föga annat än såsom ett drömlif. Denna dunkelhet är således betecknande för de sägner, som ifrån detta skede ännu fortlefva hos folket. Såsom prof på deras egendomliga skaplynne, må det tillåtas oss att här anföra en sådan legend ur Wärend:
Det var en gång i verldena två stallbröder, som älskade hvarandra så högt, att de lofvade komma hvar på den andres bröllop, antingen han vore lefvande eller död. Hände sig så att den ene blef död, och någon tid derefter skulle den andre gifta sig. När nu bröllops-dagen var utsatt, gick han om qvällen till sin väns graf och klappade på. »Statt upp», sade han, »om du mäktar, och kom med på mitt bröllop!» Den döde bad så gerna: »gack dina färde och låt mig hvila i fred!» »Nej», svarade hans vän, »jag har kommit hit, såsom vi lofvat hvarandra, och du måste följa med.» Den döde steg så upp ur högen och följde sin vän till bröllops-gården. Der satte han sig bakom förstugu-dörren, och hans vän bar dit en näfve mull och ett glas vatten; det skulle vara hans undfägnad.
När det så led på natten, att brud-dansen skulle dansas, gick brudgummen ut till sin vän, och bad att han ville hedra bruden och gå in och dansa med henne. Ja, den döde gjorde honom till viljes, och gick in och dansade med bruden tre gånger. När det var gjordt, ville han gå sina färde. »Nej», sade brudgummen, »du skall inte gå ensam; jag vill följa dig ett stycke.» Den döde bad honom hellre stadna hemma hos sin unga brud; men han var enveten (ɔ: envis), och så följdes de åt om natten.
