När de nu hade gått vägen fram, kommo de i ett land, som var så ljufligt, att ingen menniskotunga det kan uttala. Der sågo de mångahanda syner, som betecknade de godas och frommas lott efter döden, och den glädje som är i himmelen. Ändtligen kommo de till en stor gård, der det var så ljust och klart, och lyste som i sjelfva himmelen. »Nu skall du gå hem», sade den döde; »men jag skall gå in, ty här håller jag i qväll också mitt bröllop.» »Nej», svarade hans vän; »du dansade i afton tre gånger med min brud; nu vill jag också dansa tre gånger med din brud.» Dermed följdes de åt in i bröllops-gården, och den lefvande dansade tre dansar med den dödes brud. Sedan tog han afsked och vände åter till sitt, och tänkte att det var blott en liten stund som han varit borta ifrån hemmet.
Men när han kom till sin egen gård, var der allting förändradt; och af menniskor, som han mötte, kände han ingen. Då blef han förfärad, och gick till prestagården och bad att få tala med presten. För honom berättade han om hvad han hade gjort, och presten slog upp kyrko-boken och såg efter, och allt var sannt som han sade. Men efter det han gick hemifrån voro nu tre hundra år förflutna; det hade gått hundra år för hvar dans, som han dansade i himmelen. När mannen hörde detta, föll han ihop, och det blef likasom en fal-aska efter honom på golfvet. —
Medeltidens folksägner uppfatta således glädjen i himmelriket såsom ett bröllop eller ett gästabud. Detta föreställningssätt är dock vida äldre och går tillbaka i Odens-läran, som låter de tappre efter
