hedendom förenas i samma ursprungliga källa, utan till den guld-ålder i menniskoslägtets barndom, der de vester- och österländska folkens traditioner mötas och der den första menskliga odlingen rörer sig i former, hvilka för alla jordens folk på en viss primitiv utvecklings-grad synas vara analoga.
Tillkomsten af detta äldsta mythiska åskådningssätt måste då vara grundad i menniskans eget ursprungliga väsen, och dess utveckling eller upplösning följa en lag, som vetenskapen kan reda och förklara. Fullt känd, skulle denna lag kunna läggas till grund för bestämmandet af de mythiska föreställningarnes relativa ålder. Enligt vår mening låter han ock uttala sig i och med den enkla grundsatsen, att mennisko-slägtets allmänna själs-lif och högre andeliga odling utvecklar sig i samma ordning och under samma vilkor, som den enskilda mennisko-individens.
Likasom hos barnet i dess spädaste ålder, finna vi derföre äfven hos det nyfödda mennisko-slägtet hela själs-lifvet samladt i, och beherskadt af den skapande inbillnings-kraften. Alla intryck, vare sig dem själen upphemtar genom de yttre sinnena, eller dem hon sjelf skapar, antaga under detta skede objektivitet och uppfattas såsom rent yttre. Formen för denna uppfattning bestämmes genom individualiteten. Allt naturlif uppenbarade sig enligt denna regel för de första menniskorna, såsom lefvande väsen, och dessa väsen ikläddes bestämningar, hvilka alltid mer eller mindre voro skapade efter menniskans egen urbild. Menniskans hela inre verld sammanföll således med den yttre, och de bildade
