tillsammans en mythisk komplex af på en gång dröm och verklighet. De äldsta språken uttrycka noga detta rent mythiska åskådningssätt. Hvarje naturting uppträder derföre i dessa språk, icke såsom ett abstrakt begrepp, utan som ett lefvande, manligt eller qvinnligt väsen; orden fingo kön. Talet sjelf var på detta sätt ifrån början blott en mythisk dikt, som redan tidigt ordnade sig rhytmiskt till sång. Alla folks äldsta litteratur är derföre mythisk poesi, likasom deras naturlära är mythologi, och deras äldsta historia icke annat än mythiska sagominnen.
Ur den mythiska komplex, som på detta sätt omfattade menniskans hela själslif med dess andeliga och sinnliga erfarenhet, utvecklade sig nya elementer genom en långsamt fortgående evolution, på samma sätt som plantan utvecklar sig ur sina groddblad. Inom den lefvande naturverlden delade sig således det ursprungligen gifna mythiska väsenet i sina begge yttersta bestånds-delar, kropp och ande. Af dessa blef anden nu sjelfva väsenet, och kroppen fattades länge blott såsom en väsenets yttre, ombytliga uppenbarelseform. Men småningom tillerkännes åt den sinnliga naturverlden en allt mera konstant materiel tillvaro, i samma mån som det mythiska naturväsenet allt mera drager sig undan och förflygtigas. Detta väsen öfvergår då till en naturvätte, d. v. s. en natur-ande, iklädd en materiel kropp, och uppträder, såsom sådant, dels inom naturen, dels ock utom densamma, hvarest på detta sätt bildar sig en egen mythisk guda- och ande-verld. De hedniska gudarne, på den utvecklingsgrad der de qvarstannat i folktron, äro
